الرئيسية
التسجيل
عــدد الـــمــســاهـمات
من طرف [ندعوك للتسجيل في المنتدى أو التعريف بنفسك لمعاينة هذه الصورة]
De är sjuka och övergivna
VIETNAM/DA NANG. Tú, 14, har legat i samma spjälsäng sedan han övergavs av sina föräldrar för 14 år sedan.
Nerkissad, blind och utan social kontakt.
Han är ett av tiotusentals agent orange-barn.
De lever fortfarande i skuggan av Vietnamkriget - förgiftade och evigt handikappade av dioxinet som den amerikanska militären sprejade skogarna med.
Tre till fem barn ligger i varje spjälsäng, de allra flesta tittar tomt ut i luften. Det luktar urin och svett. Sköterskorna försöker byta blöjorna och visa kärlek men de hinner inte med alla barnen.
Fortfarande mer än 30 år efter Vietnamkriget lever spökena kvar och barnen är de stora förlorarna. På barnhemmet Thuy An, 60 kilometer utanför Hanoi i Vietnam, bor 135 barn med funktionshinder. 30 av dem är under åtta år och kräver ständig omvårdnad. Barnhemmet tror att många av barnen som hamnar hos dem är agent orange-barn, det vill säga landets tredje generation som drabbas av det dioxin den amerikanska militären sprejade över skogarna för att komma åt soldaterna under Vietnamkriget.
- Vi vet inte så mycket om barnens bakgrund eftersom de ofta överges som spädbarn på sjukhusen men många har typiska agent orange-symtom: hudproblem, mentalt försenade i utvecklingen och deformerade, säger en av sköterskorna.
Föddes utan ögon
Ett av barnen som bor på barnhemmet är Tú. Han föddes utan ögon och föräldrarna valde att lämna honom på sjukhuset, bara några dagar gammal. Sedan dess har han tillbringat nästan all tid i en spjälsäng med fyra andra barn. Ingen vet om Tú endast lider av blindhet eftersom han aldrig har haft chansen att utveckla sina förmågor. Numera ligger han mest och skakar. När vi försöker prata med honom, reagerar han inte ens.
- Vi tar ut honom ibland, men det är många barn som behöver hjälp. Det är de friskaste och de som kan sitta själva som kommer ut, säger en av sköterskorna.
Vietnam utvecklas blixtsnabbt. I storstäderna körs fina bilar, de stora kedjorna etablerar sig och regeringen satsar på stora flyplatser och paradgator med påkostad belysning och topp- restauranger. Samtidigt ökar de sociala klyftorna och på landsbygden lämnas många bakom utvecklingståget. Mest drabbade är barn med funktionshinder. Enligt Unicef finns i dag 29 000 barn med dokumenterat grava förståndshandikapp som är relaterade till dioxinbesprutningarna. Ibland var farföräldrarna soldater i de besprutade områdena, ibland har föräldrarna arbetet i skogarna och fått i sig giftet via vatten eller grönsaker. Endast runt 30 procent av barnen får någon social hjälp.
Hopp i helvetet
- Det har tagit oss tio år att få en utbildning för socialarbetare som kan jobba med dessa barn, nu måste vi få ut dem i arbetslivet, säger Le Hoang Loan, på Unicefs kontor i Hanoi.
Många av de drabbade barnen finns i provinsen Da Nang där USA hade en stor flygbas under kriget och som vi besöker under några dagar. Antalet agent orange-barn är slående. I en by med 200 hushåll har 55 barn någon form av funktionshinder. Men det finns hopp i helvetet tack vare några eldsjälar som vigt sitt liv åt agent orange-barnen. En av dem är madame Nguyen Thi Hien, chef för organisationen VAVA som med hjälp av Unicef öppnat tre dagcenter dit barnen kan komma för enklare skolgång, mat och lek.
– De här barnen behöver framför allt få vara del av något och de behöver känna att de har vänner, säger Nguyen Thi Hien.
Helt annorlunda nu
På ett dagcenter träffar vi Tam, 8. Han har svårt med talet, motoriken och måste använda rullator. Nguyen Thi Hien berättar att Tam var blyg och aggressiv när han började komma för ett år sedan. När vi träffar honom är det helt annorlunda. Han kommer direkt fram till oss och börjar ta bilder med kamerorna och spexar hela tiden. Han har svårt att uttrycka sig, men förstår allt och när vi frågar vad som är bäst med Nguyen Thi Hiens center är det tydligt att det är alla hans vänner. För ett år sedan var han ensam, nu är han till och med lite kär får vi veta.
– Ja, säger han och skrattar och pekar på sin lärarinna.
Lite senare åker vi med Tam till hans hem. Han bor i sin farmor och farfars hus en bit in i den täta skogen. Tam kämpar med sin rullator för att komma fram, ibland vinglar han till men långsamt tar han sig fram till det lilla huset. Där bor även Tams kusin Huing, 14, som också är ett agent orange-barn. Han är totalt sängliggande, går inte att kommunicera med och får ofta kramper.
– När han var född stack hans pappa. Sedan dess är min dotter Le Thi Thao ensam och vi hjälper henne att ta hand om Huing. Tams föräldrar bor nära men han är mest hos oss eftersom de jobbar långa dagar, säger farfadern Le Van Don, 63.
Han och hans fru Ainh Thi Hué ägnar all sin vakna tid åt Tam och Huing. Tam ska köras till dagcentrat och när han är hemma måste han övervakas eftersom han gillar att dra ut på egna äventyr i skogen. Huing behöver någon vid sin sida hela tiden eftersom han lätt skadar sig själv. När vi kommer har han vantar på sig för att undvika att han river sig blodig.
– Min fru sitter hela tiden hos honom och passar honom, säger Le Van Don.
Han tror att han själv kan vara roten till sina barnbarns problem. Han tvingades att arbeta som chaufför för den amerikanska militären.
– Om jag inte gjorde som de sa skulle de döda mig, säger han.
Han arbetade i områden som besprutades kraftigt med agent orange.
– Vi kunde se hur skogarna gick från grönt till brunt och bara dog. Men vi visste inte vad det var och alla sa att det var ofarligt, säger han.
En annan möjlighet är att dottern och Huings mamma Le Thi Thao fått i sig det när hon arbetade som lärare i distriktet Dack Nông.
– Det var där hon träffade sin man så han kan också vara roten, säger farfadern.
Under vårt besök kommer Le Thi Thao hem från sitt arbete som dockmålare. När hon kommer in på gårdsplanen är hon blek av trötthet. Men det finns ingen tid att vila, när hon kommer hem byter hon av sin mamma och vaktar Huing.
– Det är långa dagar men jag måste tjäna pengarna, säger hon.
Oro för framtiden
När jag frågar om hon någonsin funderat på att lämna Huing på en institution börjar hon storgråta.
– Nej, det är mitt barn och jag ser det som min uppgift att ta hand om honom, säger hon.
Både hon och farfar Le Van Don är oroliga för vad som kommer hända med både Huing och Tam.
– Vem ska ta hand om dem när vi dör? Jag ser ingen framtid för dem, säger Le Thi Thao.
Tillsammans med Nguyen Thi Hien träffar vi många familjer i liknande situationer. I flera fall har mamman lämnats ensam med barnet, farfäldrarna tar hand om de barn som är så dåliga att de inte kan röra sig och många har flera barn som är drabbade.
När vi lämnar Tam står han med sin farfar och vinkar. Situationen är tuff och hela familjens liv pendlar runt de båda drabbade barnen. Ändå är Tam bland de mest gynnade.
Samtidigt ligger blinde Tú i en spjälsäng utanför Hanoi, övergiven i en säng med många andra barn.
De får inga besök och definitivt ingen kärlek.
De är sjuka och övergivna
VIETNAM/DA NANG. Tú, 14, har legat i samma spjälsäng sedan han övergavs av sina föräldrar för 14 år sedan.
Nerkissad, blind och utan social kontakt.
Han är ett av tiotusentals agent orange-barn.
De lever fortfarande i skuggan av Vietnamkriget - förgiftade och evigt handikappade av dioxinet som den amerikanska militären sprejade skogarna med.
Tre till fem barn ligger i varje spjälsäng, de allra flesta tittar tomt ut i luften. Det luktar urin och svett. Sköterskorna försöker byta blöjorna och visa kärlek men de hinner inte med alla barnen.
Fortfarande mer än 30 år efter Vietnamkriget lever spökena kvar och barnen är de stora förlorarna. På barnhemmet Thuy An, 60 kilometer utanför Hanoi i Vietnam, bor 135 barn med funktionshinder. 30 av dem är under åtta år och kräver ständig omvårdnad. Barnhemmet tror att många av barnen som hamnar hos dem är agent orange-barn, det vill säga landets tredje generation som drabbas av det dioxin den amerikanska militären sprejade över skogarna för att komma åt soldaterna under Vietnamkriget.
- Vi vet inte så mycket om barnens bakgrund eftersom de ofta överges som spädbarn på sjukhusen men många har typiska agent orange-symtom: hudproblem, mentalt försenade i utvecklingen och deformerade, säger en av sköterskorna.
Föddes utan ögon
Ett av barnen som bor på barnhemmet är Tú. Han föddes utan ögon och föräldrarna valde att lämna honom på sjukhuset, bara några dagar gammal. Sedan dess har han tillbringat nästan all tid i en spjälsäng med fyra andra barn. Ingen vet om Tú endast lider av blindhet eftersom han aldrig har haft chansen att utveckla sina förmågor. Numera ligger han mest och skakar. När vi försöker prata med honom, reagerar han inte ens.
- Vi tar ut honom ibland, men det är många barn som behöver hjälp. Det är de friskaste och de som kan sitta själva som kommer ut, säger en av sköterskorna.
Vietnam utvecklas blixtsnabbt. I storstäderna körs fina bilar, de stora kedjorna etablerar sig och regeringen satsar på stora flyplatser och paradgator med påkostad belysning och topp- restauranger. Samtidigt ökar de sociala klyftorna och på landsbygden lämnas många bakom utvecklingståget. Mest drabbade är barn med funktionshinder. Enligt Unicef finns i dag 29 000 barn med dokumenterat grava förståndshandikapp som är relaterade till dioxinbesprutningarna. Ibland var farföräldrarna soldater i de besprutade områdena, ibland har föräldrarna arbetet i skogarna och fått i sig giftet via vatten eller grönsaker. Endast runt 30 procent av barnen får någon social hjälp.
Hopp i helvetet
- Det har tagit oss tio år att få en utbildning för socialarbetare som kan jobba med dessa barn, nu måste vi få ut dem i arbetslivet, säger Le Hoang Loan, på Unicefs kontor i Hanoi.
Många av de drabbade barnen finns i provinsen Da Nang där USA hade en stor flygbas under kriget och som vi besöker under några dagar. Antalet agent orange-barn är slående. I en by med 200 hushåll har 55 barn någon form av funktionshinder. Men det finns hopp i helvetet tack vare några eldsjälar som vigt sitt liv åt agent orange-barnen. En av dem är madame Nguyen Thi Hien, chef för organisationen VAVA som med hjälp av Unicef öppnat tre dagcenter dit barnen kan komma för enklare skolgång, mat och lek.
– De här barnen behöver framför allt få vara del av något och de behöver känna att de har vänner, säger Nguyen Thi Hien.
Helt annorlunda nu
På ett dagcenter träffar vi Tam, 8. Han har svårt med talet, motoriken och måste använda rullator. Nguyen Thi Hien berättar att Tam var blyg och aggressiv när han började komma för ett år sedan. När vi träffar honom är det helt annorlunda. Han kommer direkt fram till oss och börjar ta bilder med kamerorna och spexar hela tiden. Han har svårt att uttrycka sig, men förstår allt och när vi frågar vad som är bäst med Nguyen Thi Hiens center är det tydligt att det är alla hans vänner. För ett år sedan var han ensam, nu är han till och med lite kär får vi veta.
– Ja, säger han och skrattar och pekar på sin lärarinna.
Lite senare åker vi med Tam till hans hem. Han bor i sin farmor och farfars hus en bit in i den täta skogen. Tam kämpar med sin rullator för att komma fram, ibland vinglar han till men långsamt tar han sig fram till det lilla huset. Där bor även Tams kusin Huing, 14, som också är ett agent orange-barn. Han är totalt sängliggande, går inte att kommunicera med och får ofta kramper.
– När han var född stack hans pappa. Sedan dess är min dotter Le Thi Thao ensam och vi hjälper henne att ta hand om Huing. Tams föräldrar bor nära men han är mest hos oss eftersom de jobbar långa dagar, säger farfadern Le Van Don, 63.
Han och hans fru Ainh Thi Hué ägnar all sin vakna tid åt Tam och Huing. Tam ska köras till dagcentrat och när han är hemma måste han övervakas eftersom han gillar att dra ut på egna äventyr i skogen. Huing behöver någon vid sin sida hela tiden eftersom han lätt skadar sig själv. När vi kommer har han vantar på sig för att undvika att han river sig blodig.
– Min fru sitter hela tiden hos honom och passar honom, säger Le Van Don.
Han tror att han själv kan vara roten till sina barnbarns problem. Han tvingades att arbeta som chaufför för den amerikanska militären.
– Om jag inte gjorde som de sa skulle de döda mig, säger han.
Han arbetade i områden som besprutades kraftigt med agent orange.
– Vi kunde se hur skogarna gick från grönt till brunt och bara dog. Men vi visste inte vad det var och alla sa att det var ofarligt, säger han.
En annan möjlighet är att dottern och Huings mamma Le Thi Thao fått i sig det när hon arbetade som lärare i distriktet Dack Nông.
– Det var där hon träffade sin man så han kan också vara roten, säger farfadern.
Under vårt besök kommer Le Thi Thao hem från sitt arbete som dockmålare. När hon kommer in på gårdsplanen är hon blek av trötthet. Men det finns ingen tid att vila, när hon kommer hem byter hon av sin mamma och vaktar Huing.
– Det är långa dagar men jag måste tjäna pengarna, säger hon.
Oro för framtiden
När jag frågar om hon någonsin funderat på att lämna Huing på en institution börjar hon storgråta.
– Nej, det är mitt barn och jag ser det som min uppgift att ta hand om honom, säger hon.
Både hon och farfar Le Van Don är oroliga för vad som kommer hända med både Huing och Tam.
– Vem ska ta hand om dem när vi dör? Jag ser ingen framtid för dem, säger Le Thi Thao.
Tillsammans med Nguyen Thi Hien träffar vi många familjer i liknande situationer. I flera fall har mamman lämnats ensam med barnet, farfäldrarna tar hand om de barn som är så dåliga att de inte kan röra sig och många har flera barn som är drabbade.
När vi lämnar Tam står han med sin farfar och vinkar. Situationen är tuff och hela familjens liv pendlar runt de båda drabbade barnen. Ändå är Tam bland de mest gynnade.
Samtidigt ligger blinde Tú i en spjälsäng utanför Hanoi, övergiven i en säng med många andra barn.
De får inga besök och definitivt ingen kärlek.
